Don Ø, en stor man!

Han är en av världens mest framgångsrika fotbollsledare. Åtminstone ekonomiskt. Nu tänker Flemming Østergaard, känd för sin tuffa stil och frispråkighet, också börja räkna in de sportsliga framgångarna. På onsdag kväll tar ”Don Ø”, Tobias Linderoth, Marcus Allbäck och de andra i FC Köpenhamn de första stegen mot den yppersta europeiska fotbollseliten.

För etablerade storklubbar är ”nålsögat” Champions League inte en dröm utan en nödvändighet. Marginalerna är så pass små att utan de 100 miljoner svenska kronor Champions League vanligtvis ger är säsongen en ekonomisk katastrof.

Flemming Østergaard, han som på åtta år förändrat FC Köpenhamn från en liten, fattig, meritlös klubb till en stor, enormt förmögen men fortfarande inte speciellt framgångsrik, han har en annan syn på CL.

- Jag säger fy fan för att sitta inne i Parken och tänka ” ifall de elva idioterna där ute inte vinner i kväll så går vi i konkurs”.

Jag ler. Don Ø ler inte. Han sitter svagt framåtlutad vid kortändan av det magnifika sammanträdesbordet på kontoret och verkar upprörd vid blotta tanken på affärer utan täckning. Ändå försöker han hela tiden artikulera väl och använda många svenska ord. Han gestikulerar inte utan håller händerna samlade framför sig. Knyter dem, öppnar dem. ­Ibland slår han lätt med handen mot bordet för att förstärka ett argument. Det låter som en styrelseklubba.

Under vårt drygt timslånga samtal byter han endast ställning vid de två tillfällen då han tvingas resa sig och ta telefonen vid skrivbordet. Både kulturministern och borgmästaren vill träffa honom snarast. Det får bli tidigast i slutet av nästa vecka.

- Det viktigaste målet när jag började i FC Köpenhamn var att vi inte skulle spela på roulett, att de sportsliga målsättningarna skulle var realistiska. Sportslig succé är inte detsamma som ekonomisk succé. Men ekonomisk succé kan bidra till att skapa förutsättningarna för sportslig succé.

Han förnekar inte att han är i underhållningsbranschen, att ledorden är kontinuitet och tålamod och att för att få framgång i den irrationella elitfotbollen krävs så väl tur som ”Varmt hjerte, koldt blod” – titeln på hans senaste bok.

FCK är en sammanslagning av den gamla kungaklubben KB (världens äldsta fotbollsklubb utanför Storbritannien) och B 1903 som några månader före fusionen 1992 hade besegrat Bayern München med 6-2. Idén var att de två skulle bli ”Byens Hold” (stadens lag) och utmana den socialdemokratiska hegemonin från de västra förorterna – Bröndby IF.

KB hade traditionerna, ”03″ spelarna, ingen hade pengarna.

- Första året vann man serien och året efter blev man tvåa. Man gick med armarna i vädret och trodde man var Guds gåva till dansk fotboll men glömde fullständigt ekonomin och höll på att gå i konkurs. Av tradition brukar det bli så i fotbollsklubbar, säger Flemming och ler snett.

Fyra år senare ombads han hjälpa det som nu gick under namnet ”Plastikklubben”. Han köpte en stor aktiepost och tog över både klubb och klubba. Med sju anställda, 50 miljoner kronor i omsättning och stora skulder.

- Jag såg potentialen men gjorde från början klart att om vi ville vara en europeisk storklubb kunde vi inte enbart leva av fotboll. Så jag gjorde en tioårsplan. Först och främst skulle management på plats. Att driva ett företag är ungefär som att driva ett fotbollslag. Du har elva människor och om två sviktar går det åt helvete.

Flemming vet. Under 18 år var han vd för ett internationellt företag med 10.000 anställda. Han sitter i cirka 30 olika styrelser och har korats till Danmarks främste företagsledare. Han hade inga problem med att rekrytera unga, framgångsrika affärsmän och lämnade senare över vd-posten till Jørgen Glistrup, son till den skandalomsusade politikern Mogens Glistrup.

Genidraget var köpet av den då splitternya danska nationalarenan för fotboll: Parken.

- Vi hyrde in oss här och alternativen var att bygga en egen stadion eller få lite bättre hyresvillkor. Samtidigt hade stadion varit till salu en längre tid eftersom ägarna gick med 10-15 miljoner i förlust per år. Och DBU (danska fotbollsförbundet) vill inte driva den.

- Det kan vara svårt att driva en fotbollsklubb men det är ännu svårare att driva ett stadion. Jag förhandlade mig fram till ett bra pris, jag tror det var 160 miljoner svenska kronor men det var utan kontorslokalerna i tornen. De köpte jag senare, för cirka 130 miljoner svenska kronor.

- Man sa att ”han är inte klok, ”nu går det åt helvete”, ”hur kan den lille klubb köpa nationalarenan”. I dag säger man, ”fy fan vilken tur han hade”.

Flemming erkänner att det var en risk men han såg synergieffekterna: en gemensam organisation, gemensamma inköp och ingen debatt om varifrån pengarna kommer. ”De kommer i samme kasse”.

- Året efter, 2000, lade vi på tak (kostnad cirka 130 miljoner svenska kronor) eftersom jag irriterade mig på att vi inte kunde använda Parken på vintern. Det var ett bra strategidrag för så fick vi också Europas största uppvärmda inomhusarena.

Det har blivit bland annat Eurovision Song Contest och konserter av världsstjärnor som fyller arenan 5-10 gånger per år. Fotbollen har ett publiksnitt på 22.000. Parken Sport & Entertainment (som också äger fotbollslaget) har av affärstidningen Forbes blivit utnämnd till en av världens 200 bästa företag med omsättning under en miljard dollar.

Det senaste året har man köpt Lalandia (Nordens största upplevelsecenter) och i förra veckan meddelades det att företaget ska investera cirka 3 miljarder i ett fritidsområde på Jylland.

Börskursen låg på 500 kronor vid senaste årsskiftet och på 974 kronor dagen före miraklet i Amsterdam. Nu ligger den på cirka 1.500 kronor, vilket gör att företaget värderas till drygt 4 miljarder och gör en årlig vinst på 100-200 miljoner svenska kronor.

Börsanalytiker verkar instämma i Flemmings egen profetia vad gäller Parkförvaltningens framtid: ”det enda som kommer att förändras de närmaste åren är att vi tjänar ännu mer pengar och blir bland Europas 20-25 största klubbar ”.

I den ordningen.

Samtidigt går många storklubbar på knäna ekonomiskt. Trots CL-framgångar. Enligt Flemming beror det på spelarnas absurda lönekrav.

Före inköpsstoppet den 31 augusti hämtade FCK tillbaka en 25-årig försvarsspelare som haft ett dåligt år i Holland. Man köpte Ailton från Örgryte. Enligt Esbjerg hade man också gjort klart med klubbens svensk/gambianske forwardstjärna Njogu Demba-Nyrén för ett rekordbelopp. Det föll på löneanspråken.

- Visst hade jag kunnat sagt ja till det han begärde. Men om jag gjort det hade jag ödelagt hela lönemarknaden – då har vi råd att säga nej. Det är klart att löneutvecklingen i FC Köpenhamn exploderat under min tid här men det är en kalkylerad risk. Det är först när vi haft råd som jag anställt Tobias Linderoth och ”Mackan”. Man köper inte ett hus utan att ha pengar till det.

- I svensk fotboll har man blandat ideella föreningar med professionalism och en massa känslor. Jag har närvarat vid många styrelsemöten i svenska fotbollsklubbar och där frågar man varje gång man står inför ett kontroversiellt beslut: vad ska pressen säga, vad ska fansen säga?

- Jag säger skit i pressen och fansen. Jag respekterar dem båda men de har ingenting med klubbens beslut att göra.

- Ta exemplet Ailton. Då sitter du och förhandlar med tre olika styrelseordföranden: för finansieringssällskapet som är företagsfolk som köpt några andelar i en spelare (vilket enligt min mening är bland det värsta man kan göra), för sportsliga avdelningen och för ditt och datt. Och du vet inte vem som bestämmer och blir nästan yr.

- Vi erbjöd ett jättepris plus x antal miljoner ifall han kunde gå omedelbart. Men de släpper honom inte. Inte på grund av det sportsliga utan för att de är rädda för vad fansen ska säga och vad pressen ska skriva.

- Va fan är det för något? De glömmer fullständigt att spelaren är djupt olycklig över att han inte får spela i Champions League. För pengarna hade de kunnat köpa tre nya spelare och dessutom sluppit en spelare som nu kanske inte kan göra sitt bästa.

- Fy fan vad oprofessionellt!

Men det finns ändå visst hopp för Sverige. Flemming har fyra svenskar i FCK och antyder att det kan bli fler. Han gillar Royal League och hoppas även på en skandinavisk fotbollsliga i tre divisioner. ”Det hade alla tjänat på”.

Dessutom blir det snart både beslut och byggstart för stadens första stora multiarena. Förmodligen kommer den att ligga bredvid Parken (det är därför potentaterna sitter i telefonkö).

- Du kan inte i dag gå ut och lägga en miljard i en multiarena utan att stat och kommun är med och investerar. Ta Globen till exempel, den går ju åt helvete ekonomiskt. Där­emot kan jag kan tänka mig att lägga typ 300 miljoner och bli delägare.

Sedan ska den fyllas.

- Vi har redan två handbollslag och Magnus Andersson basar för det ena – jag gillar svenskar. Sedan ska vi också ha ett hockeylag.

Men innan dansk hockey erövrar Europa är det alltså fotbollens tur. Med början onsdag kväll.

Karaktär, Zlatan!

Bra att du inte tar någon skit, Zlatan! Finns ingen som helst anledning till varför du ska låta Lasse Lagerbäck förödmjuka dig offentligt och behandla dig som en barnunge.

Basta, finito… vi släpper det här nu, Lagerbäck är snart ”rökt” som förbundskapten och imorgon är det fajt i Serie A mot Sampdoria. Nu ser vi framåt och har kul!

Världens tråkigaste Larsson…

Det sägs att man aldrig ska träffa sina idoler öga mot öga. Risken att man ska bli besviken är alltför stor. Rod Stewart vet.

På bästa plats i rocklegendarens privata gym i lyxvillan i Beverly Hills sitter ett idolporträtt av Henrik Larsson. En stor oljemålning som Rod Stewart i egenskap av Glasgow­laget Celtics kanske allra största fan, och dessutom tränaren Gordon Strachans bästis, ropade in på auktion för några år sedan.

När Rod Stewart skulle operera sitt knä för två år sedan sprang han ihop med den svenske fotbollsstjärnan via sin läkare i USA.

- Jag har en före detta Celticspelare här i dag, sa läkaren.
- Vem? sa Rod.
- Parson eller Farson eller nåt sånt heter han, sa läkaren.
- Larsson! Skojar du? sa Rod.
- Nej, vill du träffa honom? frågade läkaren.

Rod Stewart, som precis skänkt läkaren en Celtictröja med sitt eget namn tryckt på baksidan, ville inget hellre. Slumpen hade gjort så att de båda befann sig på samma klinik samma dag, Larsson för att operera sin knäskada han ådrog sig i Barcelona.

Läkaren sammanförde dem och Rod Stewart fick skaka hand med sin svenske idol. Stolt passade han på att visa upp tröjan som läkaren hängt upp på väggen.

- Men du har ju inte spelat i Celtic? sa Henrik Larsson surt.

- Jag blev helt ställd. Han var helt gravallvarlig. Jag fick snabbt byta ämne för att komma ur situationen, berättar Rod Stewart för DN.

Jag började tala med hans fru och sa att läkaren var bra och att de var i goda händer. Ja, det utgår vi ifrån, det är därför vi är här, svarade hon.

- Har aldrig träffat mer seriösa eller tråkiga människor, säger Rod.

Ända sedan dess har Rod Stewart varit desillusionerad. Mötet med den han beundrat från bästa plats på läktaren i match efter match, år ut och år in, blev inte det han hoppats på. Det har fått en konsekvens.

- Jag måste nog ta och plocka ner den där oljemålningen i mitt gym, säger Rod Stewart.

SHOWTIME!

Strålande match av Zlatan i debuten för Inter i Serie A. Ett mål, en målgivande pass och aktiv del i Inters ledningsmål får väl anses vara godkänt!

Zlatan Ibrahimovic verkade vara på bra humör redan från början. Han kom sist in på plan, gjorde ”high-five” med en av bollkallarna, och visade sig sedan från sin bästa sida i inledningen.

När han tappade bollen vann han tillbaka den, när han misslyckades med en dragning försökte han med en till, och när en medspelare slog en bra passning applåderade han den.

Publiken buade när han lyckades med Ronaldinho-finten, när bollen byter riktning två gånger med samma fot i en rörelse, och de jublade när han misslyckades med en bicycleta eller en klackning.

Målet kom efter en dryg timmes spel då tvåmålsskytten Esteban Cambiasso spelade fram Ibrahimovic i djupled som snyggt slog in 3–0 – det första ligamålet för sin nya klubb Inter. Det var dessutom ett välförtjänt mål, om mål nu kan vara sådana.

– Ibrahimovic var mycket duktig. Jag är glad över att han gjorde mål och jag hoppas att han kommer att göra fler mål för oss, sade Inters tränare Roberto Mancini efter matchen.

Dessförinnan hade Zlatan gjort en lika enkel som genial framspelning till ledningsmålet. Anfallskollegan Hernan Crespo, som fick chansen i startelvan tillsammans med svensken, spelade bollen i sidled. Ibrahimovic höll i den lagom länge och frispelade Esteban Cambiasso som lätt slog in den i mål.

Zlatan hade en fin framspelning till, som hade blivit mål om bara Patrick Vieira fått ren träff på bollen. Han var dessutom inblandad i förarbetet till Cambiassos andra mål, och sköt sånär in en boll till efter en frisparkspetning av Luis Figo.

Intressant (och tyvärr ständigt aktuell) läsning…

”…och i det sommarvackra Sverige frodas Zlatan-hatet.

Visst kändes det lite snöpligt när Sverige helt plötsligt var utslaget ur VM. Alla var vi säkert inställda på att matchen mot Tyskland skulle bli tuff och att en förlust kanske var det som ändå låg närmast. Men sättet som det skedde gjorde oss nog alla lite chockade och lite skamsna. Var vi inte bättre än så här?

Nej, tydligen inte. Och det finns säkert tusen anledningar till varför. Men jag vet vilken som kommer diskuteras flitigast runt om på de svenska arbetsplatserna under veckan som precis börjat. Enligt svenska folket är det såklart Zlatans fel att Sverige åkte ut ur VM. Och inte nog med det, det är hans fel att vi hoppades så mycket på laget för han sa ju att vi kunde vinna VM-guld. Dumma dumma Zlatan.

Jag tillbringade en fantastisk vecka nere i Dortmund och Berlin och träffade en mängd fantastiska svenskar. Men jag stötte också på en mängd fantastiskt dumma svenskar. Efter Paraguay-matchen ville en glad Stockholmare (som på huvudet hade en gul hjälm med två blåa muggar på som han kunde dricka ur med hjälp av två sugrör) fira den svenska segern med en kram supportrar emellan och visst tänkte jag, varför inte, vi är ju svenska fans allihopa och det är ju inte så ofta vi svenskar får tillfälle att kramas så visst, nu skulle det kramas. Under den korta intima stunden svenska män emellan pratade Stockholmaren om hur glad han var över segern och hur det var det bästa han
varit med om ”men det allra bästa är ju att Lagerbäck äntligen insett att den där jävla blatten är kass”.

Vilken jävla blatte? tänkte jag och frågade den kramvilliga Stockholmaren. ”Zlatan såklart, han är så jävla kass och det var så jävla skönt att Lagerbäck bytte ut honom i paus och visade att vi inte ska ha några jävla blattar på plan”.

Behöver jag berätta mer om Stockholmaren för att ni ska förstå hur illa jag tycker om honom?

Men det värsta är att han inte är ensam. Tvärtom. Han är så långt ifrån ensam man kan vara. Runt om bland de tusentals rågblonda svenska fansen som invaderade Tyskland under några tokvarma dagar sommaren 2006 fanns en ruggigt stor del som tyckte ”att den där jävla blatten inte har något i svenska landslaget att göra, i alla fall så länge han inte gör mål”.

Sedan finns det en stor grupp som tycker fantastiskt illa om Zlatan, men de vågar inte riktigt säga det rakt ut. Och frågan är om inte det är lite värre. Inför Tyskland-matchen hörde jag en och samma fras gång på gång. ”Nu måste Zlatan faktiskt visa någonting”. Och jag ställer mig frågan: Vad är det Zlatan måste visa för alla er som varje gång det är landskamp tycker att ”nu måste faktiskt Zlatan visa någonting”?

I mina ögon har han visat ganska mycket hittills i sin karriär. Kanske mer än någon annan svensk fotbollspelare. Han har visat:

1) Att han var en så stor talang att utländska storklubbar var beredda att punga upp med rekordstora summor pengar.

2) Att han höll ute i den ”stora fotbollsvärlden” genom att bli en fullträff för Ajax, inte bara blev han lagets bästa spelare, de kunde också sälja honom vidare med en riktigt bra vinst.

3) Att han kunde gå in och dominera i Serie A under sin debutsäsong. Faktiskt så till den milda grad att han av de andra spelarna röstades fram honom som bästa utlänning.

4) Att han kan göra viktiga mål i landslaget. Klacken mot Italien och sista-minuten-uppvisningen mot Ungern i Budapest är bara två av många exempel.

Men ändå tycker så många svenskar att ”nu måste Zlatan faktiskt visa någnting”. Varför är det så här? Varför kan inte alla svenskar glädjas åt att vi i lilla Sverige fått fram en så
briljant fotbollspelare som Zlatan Ibrahimovic och stötta honom på alla sätt han behöver bli stöttad på?

Är det så enkelt att folk stör sig på att han är ”en jävla blatte” eller ligger det något annat bakom? Avundsjuka? Rädsla? Kiss-i-sängen-problem? Jag skulle så gärna vilja veta…”

Jakob Kjelldén, HimmelRiket

Så sant, så klokt, så bra skrivet!

”Ledarsidor brukar vanligtvis inte bry sig så mycket om landslaget i fotboll och det är inget konstigt med det.
Vilket spelsystem som används, vilka spelare som slåss med varandra eller gör mål är något som brukar avhandlas på sporten.
Men när landslagets ledarskap bryter mot alla principer som finns i det öppna samhället, när frågor besvaras med ”vi svarar inte på några frågor”, när tystnad ersätter information och sanning bekämpas med desinformation, då blir det en politisk fråga.
För så här är det:
Lars Lagerbäck och gänget omkring honom är anställda för att de ska sköta ett antal fotbollsspelare som ska representera Sverige i ett antal matcher runt om i världen.

Naturligtvis kan man kalla Lagerbäck och hans spelare för ambassadörer.
Det de gör och inte gör påverkar hur folk ser på svenskarna, vad de tycker om Sverige.
Även vi medborgare i konungariket har naturligtvis ett förhållande till och diverse krav på fotbollslandslaget och dess chef.
Vårt viktigaste krav är att de ska vinna. Om det inte går kräver vi att de åtminstone ska förlora med värdighet.
Men det finns ett annat krav, underförstått men ändå glasklart:
Rätten att få veta.
Vi vill ha information om landslaget, om vad som händer eller inte händer.
Men Lars Lagerbäcks informationspolicy tycks vara utformad i Nordkorea eller någon annan diktaturstat.
Han vill inte berätta något alls.

Han förbjuder andra att säga något. Han vill tysta ner, gömma undan, få oss att glömma.
Lars Lagerbäck tycker inte att svenskarna har med landslaget att göra. Han ser det som sin privata klubb där inget – absolut inget – får komma ut.
Han fattar inte att han i symbolisk mening är anställd av svenska folket.
Sverige är ett land som brukar skryta över sin öppenhet. Om allas rätt att ta del av beslut och handlingar. Om insynen i det offentliga.
Lars Lagerbäcks policy går på tvärs mot allt det.
Hans iver att jaga pressläckor är ett hot mot meddelarfriheten.
Hans arroganta tystnad är ett hån mot öppenheten.
I vårt land ska vi vara öppna, ha möjlighet till insyn och ha rätt att informera media.
Den som symboliserar Sverige måste dela den uppfattningen.
Det gör inte Lars Lagerbäck.
Därför bör han skiljas från sitt uppdrag.”

Jimmy Fredriksson, GT

Avgå, Lagerbäck!

Kan man inte lösa ev problem på ett vuxet vis? Varför kände Lagerbäck sig tvungen att kasta ut Zlatan, Chippen och Mellberg ur truppen? Det kan ju knappast ha varit för skitgrejen att de var ute en sväng på kvällen? De är inga barnungar och frihet under ansvar har väl alltid varit parollen för svenska landslag? Vad är det han försöker säga, varför var det så nödvändigt att ta i så hårt den här gången? Känner han sig hotad av Zlatan-gruppen? Vill han markera? Det spekulerades ju i att en av orsakerna til petningen av Salle inför VM berodde på att Lagerbäck och landslagsledningen tyckte att gruppen kring Zlatan, d v s Chippen, Mellberg och Salle, hade vuxit sig för stark. Var detta ytterligare bara ett uttryck för Lagerbäck att visa vem som bestämmer? Vilken var den egentliga orsaken till petningen av Mellberg som lagkapten? Många frågor, men det är väl ingen större chans för att vi ska få några klarläggande svar av musslan Lagerbäck…?!

Känns som om det är krig nu! Vem tror på allvar att Zlatan, Chippen och Mellberg kommer att spela mer i det svenska landslaget under Lagerbäcks ledning? Ska prestige hindra Sverige ifrån att ställa upp med bästa lag och försvåra våra möjligheter att kvala in till ytterligare ett stort mästerskap? Bedrövligt!!

Esken är som vanligt rätt på det!

”Kan vara karriärens värsta självmål

Lasse Lagerbäck leker Sopranos och rensar ut de som inte följer Gruppens regler. Allt för att sända ut signaler. Han lyckas inget vidare.

För två frågor studsar tillbaka som ekon och får agerandet att kännas ihåligt:

Tänk om Zlatan vore i form?
Tänk om det var ett riktigt lag som väntat på onsdag?

Skulle Lasse Lagerbäck gjort så här då? Knappast. Då hade det nog varit varning på stan som gällt.

Vad vi i nuläget vet är att Sveriges mest maktfullkomlige förbundskapten fick chansen att att visa följande:

• Det är verkligen ett nytt landslag han vill visa att han försöker bygga i sin sista strid.

• Inga mer särbehandlingar. Inga klickbildningar. Inga egon ska längre får växa sig till VIP-läktaren. Ingen är helig.

Om uppgifterna stämmer att trion sparkas för 65 alkofria minuter på stan är det en skitsak de ryker på. Nyss gick friidrotts-EM i samma stad och fotbollslandslagets coolaste killar hade inte ens fått vara med i ett försöksheat på ett sånt skämt till skandal.

Och därför hänger fler frågor kvar:

• Hade spelarna haft lika svårt att tolka Lagerbäcks regler som vi i media har med hans matchanalyser?
• Vad hände – egentligen?
• Vad har hänt tidigare?

Det är där någonstans svaret finns till varför Alexander Östlund fortfarande är persona non grata hos Tony Lagerbäck.

Och i så fall var Lars Lagerbäck bara ute efter att markera, statuera exempel och göra tydligt att det överenskomna också är det gällande. Ingen kan gå utanför de spelreglerna.

Inte ens om man nyss varit lagkapten.
Inte ens om man kickar fotboll som han Zlatan.

Allt det där som Lagerbäck själv givit bygglov till på vägen till Tyskland har han nu rensat bort. Igår var Zlatan nere på golvet under presskonferensen, podiets tid var över. Några timmar senare var hans landslagssamling över.

Frågan är vad det här gör för hans landslagskarriär.

Samtidigt som laget tränade igår skrev jag en text om Zlatan. Den gick ut på att inget han gör berör mig längre. Jag avslutade med att han borde få chansen mot frimärkslandet. Men om Zlatan har en iskall höststart i Inter kan han få känna på Lars Lagerbäcks fullständigt osentimentala sätt att skicka ner spelare i frysboxen.

”Ni minns ‘då-tar-vi-Mackan’ från 2002. Jocke Björklund, Stefan Schwarz, och Christoffer Andersson vet. Zlatan kan också fråga polaren Alexander Östlund om det går att se varnande tecken, men jag tror inte att han får svar. Lagerbäcks kyla slår till lika snabbt som höstens.”

Jag kunde aldrig ana Lagerbäck sedan skulle greppa spaken till falluckan och få med sig resten av ”Salles” järnggäng i ett enda ryck.

Det var Lagerbäck som drog i spaken men det luktar mycket Fredrik Ljungberg och Tobias Linderoth över agerandet. ”Tobbe” är det som haft svårast med stjärnornas fria roller, Ljungberg har varit tydligt med att det är nya tider som gäller med honom som kapten.

Lasse Lagerbäck gör rätt eftersom Sveriges enda chans som fotbollsnation är att ha en sammansvetsad grupp. Då måste alla gå åt samma håll.

Och i nuläget riskerar han ingenting. Zlatan slapp väcka ännu mer vrede hos folk, Mellberg slapp slita på sin skadade rygg och Chippen saknas ändå inte. Och frimärkslandet ska ändå besegras.

Men det är först inför nästa samling vi vet vad den här striden var värd.

Om Olof Mellberg och Zlatan Ibrahimovic bojkottar landslaget under resten av hösten har Lars Lagerbäck gjort det värsta sjävmålet i karriären.

Svenska fotbollslandslaget är Lasse bit för bit.
Med justeringar har han sett till att hela organisationen är hans handplockade män. Hans önskningar blir uppfyllda.

Och hans ord gäller.

Lars-Åke Lagrell har givit honom de friaste händer en förbundskapten haft. Nu är det som att Lagerbäck tigger om stryk. Eller sparken.”

Johan Esk, DN