Något att tänka på Billström, Reepalu och Johansson…

40 miljoner euro, cirka 367 miljoner kronor betalar Uefa till vinnaren Champions League. Men det är småpotatis i sammanhanget. De verkliga pengarna kommer från ökade intäkter från reklam, tv och biljetter. Undersökningsföretaget KRC Research har i samarbete med Uefas huvudsponsor Mastercard beräknat att vinnaren 2007 kommer att tjäna ytterligare 100 miljoner euro, cirka 920 miljoner kronor. Sammanlagt blir det 1,3 miljarder kronor.

Utöver att klubbens intäkter ökar rapporterar KRC även att klubbens hemstad tjänar stora pengar på en seger. Staden Liverpool beräknas ha tjänat 70 miljoner euro, cirka 643 miljoner kronor, i form av ökad konsumtion, turism och handel efter segern 2005.

Satsningar på fotboll (och vettiga/funktionella arenor) kan m a o bli en riktigt bra affär för våra städer…

Forza, FCK!

Suveränt kul och imponerande att FCK:s målmedvetna och kostsamma satsning på att etablera sig i Europa äntligen gav resultat. 50 miljoner DKK in på kontot direkt, men det är bara början, nu börjar äventyret på allvar för Don Ø & Co!

FCK borde vara (vilket de nog redan är) ett föredöme för alla andra klubbar i Skandinavien med ambitioner. Inte bara för den egna arenan och hur de jobbar med försäljning av mat och öl samt servicen på densamma, pengarna de tjänar på merchandising, börsintroduktionen m m… nej, det som imponerar mest är deras värvningspolitik. De försöker alltid värva till sig de bästa spelarna i Skandinavien och de ”utländska” spelare de tar in är spelare som redan lirar i någon annan skandinavisk klubb och som är bekant med förhållandena i Skandinavien, därigenom ska de inte stöta på några sociala problem, oftast talar de redan ett skandinaviskt språk också, de ska m a o kunna gå in i laget direkt utan några problem vid sidan av planen. Väldigt klok och genomtänkt strategi, inget utrymme för några chansningar/nitlotter typ Quirinho där inte!

Chapeau, FCK!

Varför, Tobbe?

Efter uppvisningarna mot Juventus i CL-kvalet för 2 år sen var det snack om de riktigt stora klubbarna ute i Europa för din del, vet inte varför det inte det blev något av det, men du fortsatte utvecklas på hemmaplan och efter förra säsongens starka säsong i Djurgårn och Allsvenskan var det nära kontrakt med klubbar typ Glasgow Rangers, Standard Liege etc… men av olika skäl blev det ingenting denna gång heller; ”kändes inte rätt”, ”ville inte riskera att hamna på bänken i en ny klubb och därmed gå miste om VM-chansen” etc…

Men vad hände egentligen under vintern och försäsongen? Du har ju varit helt under isen under den här säsongen! VM var inte ens nära och nu signar du ett kontrakt med Sunderland av alla lag, laget på sista plats i the Championship med 0 p efter 4 matcher … tjenare! Samma lag som förra året satte ett svårslaget rekord som det mest usla laget genom tiderna i the Premiership!

Okej att du alltid har närt en dröm om att spela i England efter att ha sett farsan din lira på Anfield, det får man respektera, men är verkligen Sunderland (under ledning av charmtrollen Niall Quinn och Roy Keane) det rätta stället att återvinna det stukade/försvunna självförtroendet och tror du att du kommer att uppleva så mycket av ”charmen” med engelsk fotboll i ett lag som verkar åka hiss genom seriesystemen i England?! Jag är ytterst skeptisk till att det här är det rätta nästa steget i en karriär som såg otroligt spännande och lovande ut för bara mindre än ett år sen… hoppas verkligen jag har fel!

Fan, Runström landade ju ändå ett kontrakt med Fulham…

Ett skämt. eller?!

Saxat ur Johan Esks (landets bäste krönikör) krönika i DN från 22/8:
”Förbundet valde att presentera VM:s expertgrupps åsikter om svenska spelet. Det är inte kreti och pleti som platsade i expertgruppen. Andy Roxborough hade samlat en hel del gamla förbundskaptener. Morten Olsen, Åge Hareide och Roy Hodgson var några. Män som borde kunna det här med fotboll. Ändå läste jag deras ”key points” på väggskärmen och kände hur jag för varje poäng mer och mer förvandlades till ett enda stort frågetecken. Med två stora undringar:

Vilket Sverige såg de?

I vilket mästerskap?

Här är några exempel på hur tungviktarna beskriver Sveriges lag i VM:

Bra organiserat.
Berätta inte det för ”Klinsi”. Han skulle skratta sig till döds.

Bra på att skapa omställningar från defensiven till offensiven.
Nu skrattar Beenhakker också.

Bra kantspel.
Erik Edman och Christian Wilhelmsson har lätt att hålla sig för skratt. Det fanns ett tillfälle i matchen mot England som sade allt om Edmans utveckling i landslaget och om lagets kantspel. Edman kom in på Englands planhalva, såg den öppna gatan men tvekade, vågade inte gå där. Han bromsade, vände snett inåt bakåt och slog en försiktig pass. Anfallsläget var borta.

Bra atmosfär.
Visst, det var bullbak och scoutstämning i omklädningsrummet hela tiden. Ständigt ryggdunkande på planen.

Konstruktiva uppspel.
Olof Mellberg!

Effektivt användande av backarna.
Olof Mellberg!

Anfallsspel med flexibilitet och rörlighet.
Beenhakker skrattar fortfarande.

Punkterna är som Feldts löntagarfonder. Ett jäkla skit men om lagledningen baxat dem ända hit ska de också med när landslaget samlas på tisdag. Alla spelare borde få en kopia. Läsa. Begrunda.

Och sedan höra Roland Anderssons skånska uppmaning.
- Äh, bränn skiten. Det där gäller inte längre.

VM-experterna beskriver ett svenskt lag som inte längre finns men byggdes upp till och med EM i Portugal 2004. Då fanns det verkligen kantspel, snabba omställningar och flexibilitet i anfallsspelet. Det fanns tro, hopp och vackra avslut.

Nu har mycket rasat samman.

Lagerbäck är tillbaka på ruta ett. Det har gått ett varv och en bekant känsla är tillbaka. Det som var 0-4 mot Spanien och långt ner i Vigo 1998 är 0-3 och total överkörning mot Tyskland åtta år senare. Borta är tryggheten som byggdes upp på väg mot Portugal, känslan att Sverige inte kunde förlora. Tillbaka är känslan av att Sverige inte vet hur man ska spela. Och det enda som finns kvar är tydligen omvärldens eftersläpande bild av svenska spelet. Det skulle vara direkt hälsofarligt om den bilden finns kvar i svenska truppen.”

Johan Esk är lika vass som vanligt, tycker framförallt det han skriver om Erik Edman och hans utveckling under de senaste åren (efter EM 2004) är klockrent. I min bok är en av de främsta orsakerna till det svenska landslagets nedtur sedan EM i Portugal just Edmans två steg bakåt i utvecklingen. Vad hände? Är det hjärnskakningen? Varför vek han ner sig och lämnade Tottenham då de värvade Park? Kommer han komma tillbaka till det ytterspel som gav landslaget en helt ny och otroligt spännande dimension? Har dagens Erik Edman överhuvudtaget i ett svenskt landslag att göra?